Hur det hela började i Sverige

Historien vi ska berätta om kommer från den lilla byn Åsen vid östra Dalälven i Dalarna.

Det är höst, september månad leder mot sitt slut och den elva åriga flickan Gertrud Svendotter, dotter till Sven Nilsson är ute och vallar getter tillsammans med den två år yngre pojken Mats Nilsson. Under dagen som går hade de bråkat om en bit bröd och denna kamp hade Gertrud vunnit, vilket gjorde Mats sur och avundsjuk. När det drog sig till eftermiddag fick de plötsligt syn på ett par getter, som hade tagit sig ut på en liten holme i älven. De förstod att getterna måste ha blivit förvirrade och det var därför de hade gått ut i vattnet och hamnat på holmen. Så nu var det bara att hämta in dem, men det var inte det enklaste. Det var mycket vatten i älven på grund av en regning sommar och strömmen i vattnet var strakare än vanligt. Mats vågade inte gå ut i vattnet, så det blev Gertrud som fick ta på sig den uppgiften. Hon gick ut i vattnet, kom fram till holmen, tog ett stadigt tag om getternas horn och förde tillbaka dem till land.

Det var så här eftervärlden kan tolka denna historia, med normala och ofarliga metoder hade Gertrud räddat getterna, men denna historia skulle inte bli tolka så. Den skulle göras om och bli grunden till flera års orättvisa handlingar. Det blev nämligen på detta vis: Mats skämdes över dagen som hade varit. Först hade han blivit besegrad i slagsmålet och sen hade han dessutom inte vågat gå ut i älven för att hämta getterna, så när hans far frågade om vad som hade hänt under dagen började han kasta om den verkliga historien och la även till en hel del saker. När han berättade om getterna i älven så kom han med en övernaturlig förklaring om hur Gertrud hade kunnat hämta dem. Fader tog sin pojkes historia på fulla allvar och när han sedan berättade den för Olof Matsson, nämndemannen i grannbyn överdrev han lite mera så den skulle bli starkare. När Matsson sedan träffade Lars Elvius, byarnas kyrkoherde var historian både mycket stark och trovärdig. Detta samtal skulle nu bli grunden till vad som skulle komma bli Gertruds värsta mardröm.

Historien påstod att Gertrud hade gått på vattnet precis som Jesus Kristus själv. Men det var inte på sin tro till Gud som hon hade klarat av detta utan det var djävulen, motståndaren till Kristendomen verk som låg bakom. Hon hade bett om hans hjälp och fått den. Djävulen hade kommit och börjat smörja in hennes ben och fötter med en magisk salva. Detta påstods vara den stora förklaringen till att Mats inte kunnat hämta getterna. Gertrud blev tillkallad och man började förhöra henne och de höll på under en lång tid. Men vad som sades under dessa förhör vet man ingenting om genom att det aldrig skrevs några protokoll. Man ville på alla sätt få Gertrud att erkänna att hon hade ett förbund med djävulen, men hon nekade stort. Många i bygden visste om förhören genom att kyrkoherden hade talat om det i hans predikan och själavård, vilket resulterade till att det kom flera och flera för att vittna om att de hade sett Gertrud åka till Blåkulla. Tillslut insåg Gertrud att det var lika bra att erkänna .

Man förstår varför hon gav upp, hon levde under så otrevliga omständigheter. Alla var emot henne, ingen lyssnade för en sekund på vad hon hade att säga till sitt försvar. Folket hade ju hetsat upp varandra och därmed fanns det redan en bestämd åsikt. Vad som Gertrud nu skulle till att säga blev inte riktigt ett erkännande utan en påhittad historia om hur hon hade lärt sig häxeri. Så här löd den:

Innan Gertrud hade flyttat ner till sin farfars syster i Åsen, Älvdalen hade hon bott tillsammans med sin fader uppe i Lillhärdad, Härjedalen. I granngården intill bodde pigan Märet Jonsdotter och det var hon som Gertrud påstod ha lärt henne om häxeri. Det var en dag när de var ute och gick som Gertrud fått kontakt med Djävulen för första gången. Det som först hände var att de kom till en sandgrop och sedan en trevägsskillnad (en korning i skogen där du kan välja på tre olika vägar). Där hade Märet börjat ropa ”Du fanen, kom fram” och där kom då Djävulen själv, i en skepnad som präst. Det var då Gertrud hade givit sig vän med Satans, hon var då 8 år gammal. Djävulen hade givit dem deg, bröd med smör att äta. Därefter hade de börjat dra sig hemåt, var och en till sitt. Men på natten hade Märet kommit in till Gertrud och börjat smörja in henne med en blodröd salva. Sedan hade gått i hagen och börjat sadla om en ko, (som tillhörde Gertruds far). Efter det började Märet smörja i kon med samma blodsalva som Gertrud hade fått och efter detta satte de sig på kons rygg, Gertrud hade börjat ropa på Djävulen och plötsligt for de upp i luften, i kurs mot ett stort berg. På Berget hade Han hälsat dem välkomna till Blåkulla och förde in dem en stor vacker sal som var full med människor.

Efter att ha berättat om Stor-Märet började hennes fantasi ta fart på riktigt. Hon berättade att hon åkt till Blåkulla ett flertal gånger och hon beskriver noga vad hon åkt på, vilka personer hon hade sett på vägen dit och på plats, hur hon har talat med djävulen etc. Allt som hon sade var mycket detaljerat och utförligt tänkt, vilket resulterade till att hon tills lut användes som utvisningsfall av myndighets personer när de skulle förhöra en misstänkt. Det gick fler år innan man började märka att Gertruds historier inte var realistiska. År 1668, den 13 september i Älvdalens sockenstuga stod hon inför en ännu hemskare dom än för häxeri. Hon hade angett oskyldigt folk för ett brott de inte gjort, vilket hade lett dem in i döden. Nu dömdes hon till det samma, men när domen togs upp i Svea Hovrätt ändrades den. Hon skulle istället dömas till att stå utanför kyrkan och bli piskad av ris samt skulle hon i ett års tid sitta på en speciell plats i kyrkan.

Denna historia är en av många dem som hundra som berättades och fanns i Sverige under denna tid. Man skulle utan tvivel kunna säga att häxprocesserna är ett av de hemskaste och grymmaste avsnitten i vår svenska historia.

Det var inte mycket som behövdes för att dra igång en rättegång mot någon. Så fort den minsta misstanke kom upp måste domarna ingripa och inleda en undersökning. Det kunde vara så enkla saker som:
· En plötslig olycka
· Ett dödfött barn
·Någon insjuknade eller avled
· Avvikande sexuella vanor
·Att man verkade orolig
· Gå för ofta i kyrkan
·Att man sa en svordom som ”må fan ta dig”
Allt detta kunde läggas som en misstanke till häxeri

Barn som vittne

Det fanns flera barn än Gertrud som vittnade mot häxorna. Dessa barn var ofta fattiga och i många fall föräldralösa. Om de inte fått något när de hade suttit ute på gatorna och tiggt fanns risken att de hämnades genom att ange dem som de sett bara gått förbi dem. Detta gjorde att dessa barn fick en otrolig makt, vilket de ofta utnyttjade och många forskare anser att det var över 1000 barn som vittnade under se stora häxprocesserna tid.

Så småningom kom det fram så kallade ”visgossar”. Dessa såg man ha fått gåvan att kunna se och veta vilka som tjänade djävulen. Men utöver dessa barn vittnade många barn mot sin egen vilja. Prästen Laurentius Horneus i Torsåker visste hur han skulle få dem att göra det ändå. Genom att göra vakar i isen och doppa ner dem i iskallt vatten skulle alla som han ville berätta en trovärdig historia.

En pojke vid namn Johan Johansson Griis är en känd visgosse, år 1675, mars månad kom han till Uppsala och talade om för prästerna där att han kunde känna igen häxor på ett djävulsmärke i pannan. Han blev trodd och pekade ut inte mer än nio kvinnor. Han reste sedan vidare till Stockholm och där fick han en ännu större framgång. Det han gjorde skulle leda till en häxepidemi, elva kvinnor komma att avrättas och ett otal kom att anklagas och sättas i fängelse. År 1676 avslöjades dock att han ljugit hela tiden och han dömdes till döden.

Många kvinnor ställdes inför domstolarna med otroliga anklagelser. De fick höra hur de gjort olika saker i överdetaljerade historier. Genom att de hörde historierna natt som dag, under en lång tid påverkades de så stark att vissa kvinnor började hålla med att de var övertygade om att de kunde faktiskt kunde detta. Många trodde på magin som kallades helvetessoppan som kom fram under 1500-1600 talet. Den innehöll väldigt mycket och inte bara den rena häxkonsten utan även ett verkligt antal eller inbillade processer som man sa förenade teori med praktik. Så här ser ordningen ut för denna så kallade tron:

1: Vissa människor har förmågan att genom onda önskningar kunna skada andra, t.ex. ONDA ÖGAT
2: Svartkonsten, man vill i O-kulturella syften manipulera föremål.
3: Rituell magi, man är beblandad med överjordiska andar.

I Sverige avrättades omkring 300 människor

”Frukta ingen när ni dömer, ty domen är av Gud given”
I slutet av 1600-talet tog häxprocesserna i Sverige fart i Sverige, det har sin grund från två platser; Älvdalen i Dalarna och i landskapet Bohuslän. Från Dalarna spred sig den vidare till Norrland och de norra Svealandskapen. I huvudstaden Stockholm slog processerna till mycket hårt. Men det fanns även platser i landet där processerna knappt märktes, nämligen Götalandskapen. Detta trodde man berodde på att det inte fanns några kulturella förbindelser över Göta älv. Man ville inte ha någon kontakt med ”bohusbaggarna” för de sågs som bittra fiender av västgötarna och dalslänningarna.

Varför det oftast var kvinnor som anklagades för häxeri tror man beror på synen på kvinnor. Det sågs som det svagare könet och man påstod då att det skulle vara lättare för djävulen att ta makten över dem istället för männen. Vanligast var det att man angav de gamla och fattiga kvinnorna, dessa hade nämligen ofta olika kunskaper i folklig läkekonst och visste hur man botade sjukdomar.

Det var under åren 1668-1677 som processerna var som störst och hade sin starkaste makt.
I Mora, Dalarna, den 25 augusti 1669 halshöggs 15 kvinnor som var dömda till döden och brände sedan deras kroppar på stora bål som var placerade mitt emot en kyrka för att visa att det goda hade vunnit. Efter att ha letat i olika skrifter och böcker har det inte gått att få fram vilken som var den första häxan som dömdes i Sverige. Det talas om olika datum överallt, men grunden till själva processerna från anklagelserna till domen följer alla ett liknande mönster. Här följer en berättelse från Stockholm år 1593:

I Rådhuset förhörs den mycket gamla kvinnan Margareta från Norrsunda. Hon går under titeln vis kvinna med de orden att hon sade sig själv kunna bota olika sjukdomar, t.ex. gikt, rosen, fallandesjuka, skälvan(darrhänthet). Att skydda kreatur från vilda djur, spana på tjuvar, stoppa trollkonor från att tjuvmjölka och ta smör var några av de kunskaperna hon hade. Fast hon sade att hon aldrig använt någon av sina kunskaper till att skada andra, ansåg man dem mer skadliga än behövliga och hon dömdes då att aldrig mera använda sig av dem.

I denna berättelse hade kvinnan tur att hon inte fick ett hårdare straff. Det fanns många kvinnor som berättade liknade historier när de ställdes inför samma anklagelser, men dessa skulle inte komma undan lika lätt. De människor som handskades med trolldom skulle man döma till döden .

”Hwar som brukar truldom och skadar
annan kropp eller egendom (…)miste lifwet.
Får någor död ther af; tå skal man steglas
och kona halshuggas och i båle brännas”

Dödsdomarna var svåra att påverka. De dömda halshöggs och deras kroppar brändes sedan på bål. Detta såg som ett milt straff gentemot om de skulle brännas levande. Man sade att häxorna blev ”benådade till svärdet”

Det fanns dock de kvinnor och män som inte halshöggs först, utan brändes levande på bål, och dessa fick utstå ett av de hemskaste sätten att dö på. Folk stod och skrek hemska saker under dem och kastade in mer och mer i eldarna. Där kunde de som kallade sig dina vänner, familj, man, fru stå och skatta dig rakt upp i ansiktet - men man kan undra om det inte var på grund av det enorma grupptrycket som gjorde denna grymma handlig möjlig? De anklagade dog oftast innan det började brinna i dem, röken var så stark att den kvävde dem till döds istället. En anklagad kvinna skulle en gång ha ropat ”Jag brinner för sakta”. Vad kan hon ha menat med det? Det tål att tänkas på.

Tortyren
Men visst skulle man ge dem en chans att bevisa sin oskuld om de nu stod för det. Genom olika prövningar och tortyrlekar skulle resultat komma fram. Ett mycket hemsk och vanligt prov var vattenprovet och det gick till på följande vis: Här band man fast den åtalades händer runt knävecken eller fotlederna för att sedan sänka ner i dem i vattnet. Om hon flöt skulle det betyda att hon var skyldig, eftersom det i så fall var djävulen som hjälpt henne med detta. Om hon sjönk var hon oskyldig och då hade flickan talat sanning, vilket var bra.

Detta test, sågs då som ett bra och utmärkt hjälpmedel för att se om en kvinna var skyldig eller ej, men om man ser på det med nutidens realistiska ögon så är det ren galenskap. För det första så var det ingen som tänkte på att kvinnan som sjönk faktiskt drunknade oskyldig och inte hade man en tanke på att hur man skulle kunna rädda dem som man såg sjunka. Man kunde t.ex. ha bundit fast dem på något sätt så att man efter ett tag skulle kunna dra upp dem ur vattnet och på så sätt skulle inte lika många människor ha dött i onödan. För det andra, så länge man har luft i lungorna så flyter man.

I Bohuslän användes man sig väldigt mycket av tortyr. De använde sig av olika metoder, t.ex. så kunde man sätta tumskruvar på offret, eller så kunde man bakbinda dem och hänga upp dem i taket med ett rep i handbojorna. Det sägs att ofta fanns präster med under tortyren för att då kunna uppmana den anklagade att bekänna fortare och skona sin själs salighet.

Det fanns även de kvinnor som fick sina fotsulor bortbrända, och en metod som kallades ”spanska stöveln” var mycket vanlig, där man lade två träplattor runt ett ben och spände sedan med kilar till benet gick sönder. Ett offer skull inte torteras mer än tre gånger och det måste gå en dag mellan varje tortyr moment. Detta gjorde man för att skrämma offret - och inte, som man skulle kunna tro - skona det. Om man under tortyren erkände det man stod anklagad för var man tvungen att dagen efter erkänna det igen. Tog man tillbaka det då började tortyren igen.

Det var under tortyr som de flesta erkände och oftast talade man om vilka som varit ens medarbetare eller vilka andra som utförde häxeri. Detta gjorde att prästerna kunde starta med olika fall på direkten utan att behöva vänta.

Viktiga årtal för häxprocesserna i Europa:
1275 I Toulouse, Frankrike äger den första europeiska häxbränningen rum

1431 Jeanne d´Arc, jungfru från Orelans bränns på bål som kättare och häxa

1450-1700 I Europa dömdes minst 100 000 häxor och trollkarlar till döden

1487 Häxhammaren kommer ut.

1596 Blåkullamyten dök upp I Sverige

1600-1650 I Sverige döms nu minst 100 häxor och trollkarlar till döden.

1668 I Älvdalen börjar de stora häxprocesserna

1669 I Mora, 12 augusti infann sig trolldomskommissionen. När denne reste den 25 augusti hade tjugo kvinnor och en man avrättats. En allmän böndag infaller.

1670 Häxprocesser i Siljansbygden

1671 Häxprocesser i Hälsingland

1673 Häxprocesser i Jämtland, Härjedalen samt uppe de norrländska kustlandskapen.

1675 Häxprocesser i Västmanland, Stockholm och Uppland

1677 Kyrkan talar nu om att satan släppt greppet över landet.

1704 I Sverige hölls nu den sista avrättningen emot en kvinna som dömts för häxeri.

Dödsstraffet avskaffas
Inte förrän år 1779 avskaffades dödstraffet för trolldom. Det skedde genom en förordning av kung Gustaf ???. De som hade protesterat mot detta var förstås prästerna. Deras ledamöter sade detta i ett meddelande till kungen:

”M öjligheten av denna styggelse icke kan förnekas; att trollkarlar kunna förorsaka ej allenast mycken skada i det allmänna, utan och verkligen så intimidera [injaga skräck hos] sina medmänniskor, att man ofta icke utan största fruktan kan vistas ibland dem”. Detta kunde dock inte påverka kungens beslut, och i och med detta började häxprocesserna sakta men säkert ebba ut i Sverige.